mittliviost

Tiden tågade liksom på som vanligt med sina årstider och årsbryt.

Rådjuret fick sina kids, som växte upp  till friska och vackra ståtliga rådjur - Rådjur som rådjursmamman stolt brukade ligga och titta på medans rådjruren gjorde sina rådjurshopp på ängen nedanför rådjurshuset.  Men likt Mada, tappade dem håret och dog.

Kirtap växte upp och hittade en fru, som han sedemera fick lämna.
-"Hon blev väl rädd den där gången hon vaknade och jag stod med osthyveln över hennes ansikte..." Brukar han säga när han spelar en väderbiten gammal man i gungstol.

Trebor hittade nya utmaningar i sina spel och fortsatte att rita snoppar.
Fantasivärlden och tanken att en dag bli som rådjuren infann sig aldrig riktigt.

Men än det är inte försent.
Aldrig försent.

Brevet damp ned som en bomb i hans annars så melankoliska suicidfärgade vardag.
"Hogwarts School of Witchcraft and Gipsyrie".
Trebor hade skickat iväg duvan direkt om inte den strålförgiftade skalliga kompisen rört den.
Likt Rådjuren var även duvan numer hårlös och stendöd.
Kirtap hade tagit på sig den allvarliga uppgiften i att begrava den tillsammans med rådjuren.

-Det var iallafall vad Trebor trodde.

Kirtap höll på att bygga en ny familj. En hårlös kall familj.
En familj som inte klagar.
En familj som glatt hälsade honom välkommen varje dag när han kom hem ifrån jobbet.
Visserligen med en stor hjälp av en anordning som bestod av delar från en bilbana, rörelsedektetor, ståltråd och tejp.

Hursomhellst - gillade han mer gesten.
-Gesten av familjeliv?
"-Nej" Skrattade Kirtap ifrån sin gungstol, han tände sin pipa och forsatte:
"Att dom hälsar på mig."

Leinad har ingen ens känt röken av.