mittliviost

Han snappade upp pennan precis som den som bäst höll på att rulla över bordskanten.
Nynnande låtsades han som att han bara tappat den för en stund.

Den stackars pennan däremot, återvändes till koppen gråtandes.
Han hade länge planerat sin flyktresa till golvet. I åratal hade han stått i en gammal dammig kopp ovanför microvågsugnen tillsammans med några gamla blyertsreliker.

Koppen - Hans hem, var köpt någon gång på 80 talet och hade varit vit. Men efter års använding så hade den börjat bli grå  i botten av alla repor ifrån skedar och bestick - Dessutom stank den utav piss.

I åratal hade han stått där och tittat på mat som lagades, värmdes slängdes, årstider hade kommit och gått.
Om han räknade så trodde han att han säkert hade nått maxåldern för en bruklig bläckpatron fyra gånger om.
Tiden hade gnagt på honom och han hade börjat fantisera allt vidare.
Ibörjan drömde han om att fylla i enkäter, rita, korsord, men detta hade efter ett tag bytts ut med tankar om
Massmord, förintelse, Tunnhårighet.

Han hade blivit rädd för sina tankar, och golvet var hans väg ut.
Han ville bort. Bort ifrån Micron, bort ifrån koppen. Bort ifrån alla jävla blyertspennor.
Nu var det inte fel på blyertspennor, men dem var ju inte bläck. Blyertsrelikerna som mest spelade poker och fördrev sina dagar med att prata om rätt klädsel och dresscode hade accepterat honom redan ifrån början.

Men någoting fattades.

Men nu var han tillbaka i Koppen igen.

"-Nästa gång tar ni mig inte levande era JÄVLAR! Fattar ni? - Skrek Pennan

Men ingen hörde.
Inte ens Trebor.