mittliviost

Alla trodde att han skulle gå fram och nita bögen. Till och med han själv.
Bara gå fram och blixtsnabbt slå ett hårt men precist knogslag emot hans solbrända tinning. Och sen bara gå därifrån lika fort som han hade kommit. Ingen skulle märka något. Vem fan bryr sig om en rövknullande bögjävel?

Han var van att bråka, hemma i stan var han välkänd för sin brutala men effektiva stil. Hans  trademark, alltså mest kända metod, var one-punchen. Den var han extra stolt över. Mången var de som hade slagits till golvet.
Men när han närmade sig den äckligt välklädda parfymindränkta fjollan, och precis skulle slå till, så tvekande han.
 
För första gången kände han en konstig känsla. Den spred sig ifrån hans bröstkorg och upp till huvudet. Han hade aldrig tvekat förut?

Vad är det som händer? -tänkte han. 
Fjollan började bli uppmärksam att det stog något strax bakom honom, och började sakta att vända sig om.
Tankarna ringlade sig i hans huvud. Fan, vad är det med mig? Slå nu förfan!

Han var gammal, och hade ett såntdär perfekt ansat skägg, och perfekt noppade ögonbryn. När hans läppar  nervöst vred sig till ett leende, så skymtade hans blekvita tänder. Tänder som han antagligen betalat med tusentalslappar, för att få fram det där välkända "hollywood" smilet. Tänder som vi snart trodde skulle ligga på golvet.

Plötsligt. försvann min känsla. Trebor. Kirtap. förlåt. 
Men jag måste bajsa.
Forsättning följer.



One-Punch-Noso